Linnéa Sennerholt

Förra veckan tog jag, Patric och min far en liten utflykt bortom de stora kryssningsfartygens hamnplatser och besteg den långa backen ända upp till toppen på berget där en liten restaurang med bästa utsikten har sitt tillhåll. Vi skulle nämligen dit för bästa förmiddagsaktiviteten en ledig dag, nämligen brunch. Att det var så pass varmt att vi blev helt svettiga av själva promenaden försämrade ingenting direkt. Inte för att jag uppskattar att vara svettig i andra avseenden än när jag tränar men det var mer själva grejen att höstkappan helt plötsligt hade blivit alldeles för varm för utomhustemperaturen. Kändes ju lite som ett steg i rätt riktning.

Brunchen var förövrigt även den en positiv överraskning! Jag hade aldrig tidigare besökt Fåfängan (restaurangen) och därför hade jag egentligen inga förväntningar på maten men jag måste säga att det var bland de bästa bruncherna jag har ätit. Inte riktigt i klass med den på Grand Hotel men det är ganska få som är ändå. Däremot helt klart ett ställe att rekommendera!

Nu ska jag och pojken ta och kolla på film innan vi kryper till kojs. Imorgon är ju även det en jobbdag och jag måste försöka få ordning på sovrutinerna igen.

God natt!

Jag och Dario på Rodebjer.

Måste skynda iväg till jobbet men slänger upp en liten bild från gårdagen så länge. Ikväll kommer några ordentligare inlägg att dyka upp så stay tuned.

PUSS

Den här killen är fantastisk och begåvad på så många olika vis. Han är ingen dansare utan arbetar som modell och bloggar men helt plötsligt fick han bara lust att göra den här videon. Som ni säkert vet har jag tagit en liten paus från dansen, den har gömts undan längst in i mörkret i garderoben och glömts bort men när jag såg den här filmen var det som att någonting rycktes till liv i mig igen. Jag överväldigades av någon slags underlig känsla som kanske skulle kunna liknas med längtan, ångest eller till och med förtvivlan. Det gick inte att urskilja vad men tårarna rann tyst och stilla nedför mina kinder och den där känslan pulserade igenom hela mig utan att vilja sluta, men så plötsligt upphörde musiken och jag tömdes helt. Som ett tomt skal satt jag kvar där i sängen med salta tårar som torkade och blev stela på kinderna utan att veta vad som hade hänt och förbryllat undrade vad som ska hända nu.

Två tonårstjejer kliver på saltsjöbanan några stationer efter mig och sätter sig ned i sätesgruppen bredvid mig då den blonda med nasal röst och onödigt långa betoningar på vokalerna yttrar: "Asså, jag tänkte såhäraa, att istället för att betala fem tuuusään för att ååka utomlaands kan ja ju liksom köpa kläder istället! Asså, jag älskar ju kläder liksom! Bra va, eller hur?!"

Den unga väninnan ger något högljutt nasalt tjut till svar, som jag av sammanhanget antar är någon form av ett exalterat instämmande men kan ej med full visshet säga att så är fallet då det var tämligen svårt att urskilja något ord från det som ljöd ur hennes mun.

Likt av ren impuls sprids ett smått hånfullt leende över mina läppar och mina försök att kväva ett lågt skratt var förgäves. Jag är inte den som skrattar åt andra men jag kunde omöjligt ignorera den lustfyllda känslan som grep tag i mig efter att ha hört tjejernas dialog. Här bredvid mig satt de stereotypa saltistonårsbrudarna och jag lät mig roas åt den medömkan jag kände för deras skull. Jag fick en stark lust att vända mig till dem och tröstande säga: "Flickor små, ni kommer bli stora en dag ni också" men valde att inte göra det då jag upplevde ett smärre obehag av den plötsliga översittarattityd som uppenbarade sig hos mig - för om det är någonting som jag ogillar så är det översittare. 

Istället plockade jag upp min bok och försökte vända bort min uppmärksamhet från de unga flickorna som fortsatte att konversera högljutt i falsett genom att förse mina tankar med läsningens behag. Jag må säga att det fungerade. Dagens lärdom är därmed att en riktigt bra bok kan ha en avledande effekt även i de mest underhållande situationer och att det bor en mindre översittare även i mig trots att jag gärna väljer att se motsatsen.

Sitter på Delight Studios och redigerar bilder. Perfekt sätt att spendera dagen på.

Jag har bestämt mig för att åter börja skriva på svenska igen trots att min första tanke var att hålla mig till engelskan i den här bloggen. Anledningen till denna förändring är helt enkelt att jag saknar att skriva på mitt modersmål. Trots att jag är väldigt, vad ska man säga, internationellt lagd och mycket positiv till globalisering så är jag egentligen också patriotisk när det kommer till det svenska språket vilket har frammanats än mer tydligt sedan jag överlät mig till det engelska språket i det som är mitt alldeles egna. Oberoende av att jag känner mig tämligen bekväm i det engelska språket i de allra flesta situationer kunde jag inte undvika att uppleva någon slags gnagande känsla av att vara missanpassad, det var inte jag till hundra procent i den här bloggen. Vilket är just det jag vill att det ska vara. Sedan kändes det som att jag gick miste om den språkliga lekfullheten som finns i det svenska språket vilket tyngde ner mig.

Det är just av dem anledningarna som jag har radat upp här ovan vilka förklarar den framtidsoföränderliga förändringen som sker just här och nu i det här inlägget på den här bloggen. Engelskan omvandlas till svenska och jag ger er hela mig.