Linnéa Sennerholt

Två tonårstjejer kliver på saltsjöbanan några stationer efter mig och sätter sig ned i sätesgruppen bredvid mig då den blonda med nasal röst och onödigt långa betoningar på vokalerna yttrar: "Asså, jag tänkte såhäraa, att istället för att betala fem tuuusään för att ååka utomlaands kan ja ju liksom köpa kläder istället! Asså, jag älskar ju kläder liksom! Bra va, eller hur?!"

Den unga väninnan ger något högljutt nasalt tjut till svar, som jag av sammanhanget antar är någon form av ett exalterat instämmande men kan ej med full visshet säga att så är fallet då det var tämligen svårt att urskilja något ord från det som ljöd ur hennes mun.

Likt av ren impuls sprids ett smått hånfullt leende över mina läppar och mina försök att kväva ett lågt skratt var förgäves. Jag är inte den som skrattar åt andra men jag kunde omöjligt ignorera den lustfyllda känslan som grep tag i mig efter att ha hört tjejernas dialog. Här bredvid mig satt de stereotypa saltistonårsbrudarna och jag lät mig roas åt den medömkan jag kände för deras skull. Jag fick en stark lust att vända mig till dem och tröstande säga: "Flickor små, ni kommer bli stora en dag ni också" men valde att inte göra det då jag upplevde ett smärre obehag av den plötsliga översittarattityd som uppenbarade sig hos mig - för om det är någonting som jag ogillar så är det översittare. 

Istället plockade jag upp min bok och försökte vända bort min uppmärksamhet från de unga flickorna som fortsatte att konversera högljutt i falsett genom att förse mina tankar med läsningens behag. Jag må säga att det fungerade. Dagens lärdom är därmed att en riktigt bra bok kan ha en avledande effekt även i de mest underhållande situationer och att det bor en mindre översittare även i mig trots att jag gärna väljer att se motsatsen.