obeskrivligt
Jag har börjat samma mening om och om igen säkert tusen gånger nu men hur jag än försöker formulera mig så blir det aldrig rätt. Jag menar, hur ska man beskriva en plötslig våldsam längtan som desperat sliter i varenda liten cell i kroppen och framkallar ett massivt illamående och en tjock klump i halsen som tvingar fram salta tårar, och ändå finns det ingenting som går att göra för kroppen är paralyserad medan cellerna rör sig i tusen kilometer i timmen fram och tillbaka så det känns som att kroppen ska explodera till en massa små bitar vilken sekund som helst, men ändå går det inte att röra på sig, bara låta sig slukas av kaoset och ångesten.
Ungefär så känner jag just nu. Men ändå, någonstans ser jag hopp, jag vet plötsligt vad jag behöver men frustreras av oförmågan att tillfredställa begäret, begäret av att dansa. Åh, jag vet nu, jag vet att jag måste dansa för att överleva, för att må bra, för att vara lycklig, jag vet det nu. Bara det är en liten befrielse och ångesten är plötsligt uthärdlig.
Tänk att jag vet. Efter den till synes förevigt återkommande förvirringen kan jag för första gången på en väldigt lång tid säga att jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet! Det känns så fruktansvärt bra.
Kommentarer
Trackback
