Linnéa Sennerholt

Att spendera morgonen på vardagsrummet med en kopp kaffe framför ritblocket har blivit lite av en rutin i mitt liv den senaste tiden. Den analkande deadlinen för arbetsprovsinlämningarna gör sig nämligen alltmer påmind för var dag som går och det bristande engagemanget från min sida i frågan har satt mig i den här hetsproduktionssitsen. Jag antar att den där gamla vanan från skoltiden med att skjuta upp saker till sista sekund sitter kvar i ryggmärgen. Eftersom att mitt liv rent generellt har varit ganska stressfritt de senaste månaderna misstänker jag att mitt stressmasochistiska undermedvetna har gått loss och tycker att det är en himla bra idé att behöva hetsa lite och uppleva den där ångesten som jag hade en så intim relation med under gymnasiet. Men ärligt talat så trivs jag faktiskt lite med det. Utmaningen att behöva producera en viss mängd inom en viss tidsram generar i en nervkittlande känsla. Det är lite som att löpträna med målet att hinna en viss sträcka inom en viss tid. Man sneglar konstant på både klockan och sträckmätaren samtidigt som man trycker ut de allra sista ur benen och hjärtat slår tungt och andetagen blir än mer ansträngda. Det är en himla bra känsla det.

Dock upplever jag ju aldrig stressen när jag väl sitter och tecknar. För mig är det en otroligt avslappnande aktivitet, lite som min egen privata terapisession. Tankarna kan liksom lämna allt runtomkring och det enda fokusen ligger på hur strecken skall dras med pennan för att min idé ska bli till verklighet på pappret.

Därför tycker jag att mina morgnar är väldigt trevliga och en utmärkt start på dagen!