Linnéa Sennerholt

Igår arbetade jag ute i Barkarby hela dagen och slutade inte jobbet förrän efter åtta på kvällen, halv åtta skulle D'angelos extra konsert i Philadelphiakyrkan börja som min pappa varit så snäll att fixa biljetter till. I och med att jag jobbade sent trodde jag verkligen inte att jag skulle kunna gå men efter att pappa övertalat mig att ta en taxi insåg jag att det här inte var en chans att missa. Sagt och gjort, jag slängde mig i en taxi, bad honom köra så fort han bara kunde och höll tummarna för att jag skulle hinna. Pappa uppdaterade mig kontinuerligt, konserten hade inte börjat riktigt ännu: "bandet väntar på dig". Ja, det var pappas teori i alla fall.

När jag kom fram sprang jag sista metrarna och det var lugnt! Jag hann!


Där inne var ljusen igång.


Vi placerade oss mitt emot scenen på andra läktaren bakom ljudkillen. Kändes bra.




Sedan kom bandet och förjammade lite. Så himla pepp!


Taket var fint det med.




D'angelo ville inte riktigt dyka upp än så medan passade jag på att plåta ljusbordet. Det ser ju så pillvänligt ut med alla spakar och lysande lampor.


Och plötsligt var han bara där! Och sheisse vilken kväll! Jag stod inte stilla en sekund, vi dansade, dansade och dansade där uppe mellan bänkraderna. Alla i publiken var helt exalterade, gamla som unga och gemenskapen mellan bandet och publiken var fantastisk.


Han fick komma upp två gånger extra på scenen för att publiken inte ville att de skulle sluta. Det här var helt klart en av mina bästa upplevelser! Åh.

Sedan var det bara att peppad åka hem och glida vidare på D'angelos funk-moln!