Linnéa Sennerholt

Det här med att beskriva torsdagens aktiviteter som "bravader" var väl kanske att krydda till sanningen aningen lite för mycket, men nog skiljde sig allt dagen från många andra "vanliga" dagar i mitt liv och man kan väl även säga att den också slutade i något slags emotionellt kaos. Klockan 06.50 ringde alarmet på mobilen efter alltför få timmar av sömn (att ha spelat Canasta långt inpå natten kvällen innan kändes genast som att det var en ganska dålig idé) men hur mycket jag än önskade att jag kunde spola tillbaka tiden några timmar insåg jag faktum och klev upp. Känslan av underkastelse gentemot tiden vibrerade extra starkt och jag gnuggade mina trötta ögon.

Enda botemedlet mot den sinnesstämningen tycker jag brukar vara att kasta lite iskallt vatten i ansiktet och fokusera på allt roligt som kommer att hända under dagen. Då brukar den där mosiga tröttheten liksom upphöra att existera lika påtagligt. Lite frukost fick åka i magen och samma kläder som dagen innan fick klä min kropp och sedan begav jag mig iväg ut i morgonsolen.

Första anhalten denna dag var Kungsgatan 90 där FACE har sin makeupskola. Jag skulle nämligen plåtas för en elevs examensarbete. Det är faktiskt himla trevligt att slå sig ned framför sminkbordet med någon som ägnar all sin tid åt att pyssla med en. Att se sig själv förvandlas från en osminkad rödflammig halvdassig morgontrött tjej (ja, det var så jag kände mig) till pigg, fräsch och porslinshyad, utan ansträgning från min sida, var ganska så gött och kompenserade helt klart mot kliva-upp-ur-varma-sängen-ångesten jag hade upplevt tidigare.




Sminkbord.


Jag blev sminkad i två olika looker; en med naturlig bas med omarkerade ögon och knalligt orangea läppar och en med vit eyeliner, mycket markerade kindben och naturliga läppar. Under den sista plåtningen slängde de även på mig ett rosa streck på höger kindben vilket blev en riktigt rolig effekt.




Toalettbild.


När alla bilder var knäppta och jag hade gjort mitt begav jag mig hemåt i alldeles för mycket hårspray och en lugg som stod rätt upp för att göra iordning mig till jobbet. Dock insåg jag på vägen hem att jag hade lämnat mina nycklar hos karln som självklart inte var hemma utan iväg för att hämta hem vår TV. Jahapp, tänkte jag, och passade på att slå mig ner på Blueberry för lite lunch så länge. Lite illa till mods över mitt underliga hår och halvdana avsminkning fick jag hela tiden lust att förklara mitt utseende för alla runtomkring mig men insåg ganska snabbt hur underligt det skulle vara. Fick helt enkelt låtsas att jag kände mig råcool i min "den där mary-lugg" där jag satt och tuggade min sallad.

Tillslut dök i alla fall Patric upp och jag kilade illa kvickt hem för att hoppa in i duschen och bli mitt normala jag. Sedan var det bara att rusa iväg till jobbet där jag jobbade till stängning. Jag vet inte riktigt vad som hände sista timmen på jobbet men allt blev liksom bara så himla jobbigt, jag var jättetrött, en storm av människor kom sista halvtimmen när jag var ensam kvar och lät mig springa som en idiot upp och ner för lagertrappan. Mitt huvud snurrade och butiken såg förfärlig ut men pricken över i:t var nog ändå när jag helt plötsligt missar nedsänkningen från kontoret ut i butiken som jag har klivit upp och ner för så många gånger. Fallet är snabbt men jag lyckas rädda mig själv med hjälp av några skokartonger och dörren och landar på knäna istället för ansiktet samtidigt som ett högt "sheiße" utropas från min mun.

Mannen som står framför mig tittar på mig och går sedan sakta vidare in i butiken utan att säga ett ord. Jag svär högt i huvudet, känner gråten komma men pressar tillbaka den samtidigt som jag slänger på mitt trevliga säljleende och säger något om hur klantig jag är medan lyckas pressa fram lite skratt. Man måste ju lätta upp stämningen liksom. Fast helst av allt ville jag ju bara sätta mig pladask på rumpan och storgråta. Mina känslor är inte särskilt stabila när jag är matt av trötthet.

Kunderna går tillslut i alla fall och jag gör iordning butiken, gråter en liten skvätt, försöker ruska om mig själv, tänka positivt, det mesta brukar ju ändå sitta i huvudet. Släpar mig hem efter att ha jobbat över lite mer än en halvtimme och bryter ihop i sovrummet där tårarna bara får rinna. Känner mig som en ynklig hulkande jättebebis som ligger där platt på mage med huvudet nergrävt i madrassen men kan inte få slut på det. Tur nog har jag världens finaste kille som kommer och håller om mig, får mig att börja skratta när jag berättar om mitt plattfall och helt plötsligt känns det inte så jobbigt längre. Tårarna torkar och mitt ledsna jag försvinner sakta men säkert. Om det finns någon som kan få mig att må bra i den här världen så är det min man. Han som vet precis vad han ska säga i varje tillfälle och som ger så otroligt mycket kärlek att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Han som jag alltid vill vara bredvid, som gör mig lycklig. Det är min Patric, och jag kommer aldrig, aldrig att släppa taget.


Idag är jag ledig (min första lediga helg på hur länge som helst) och vi ska ta oss ut på stan och njuta av det fina vädret. Jag kommer självfallet att ta med mig kameran. Jag vet att det har varit lite dåligt på den fronten senaste tiden men idag tänkte jag minsann plåta. Nu ska jag gå och väcka sjuklingen som ligger och sover, så hörs vi sen.

Puss på er!