Linnéa Sennerholt

Här är en lite bättre bild på min senaste teckning. Jag tycker hon blev fin. Det är väldigt sällan jag känner så faktiskt - att jag blir nöjd med något menar jag.

Och förresten! Glöm inte ställa frågor hörrni, det kanske är första och sista gången ni har chansen. Nu ska jag kolla vidare på lite konstskolor tillsammans med V innan jag kyper till kojs.

Sov så gott!

Jag dricker kaffe och ritar denna förmiddag. Vad gör ni?

Jag vet att jag sa att jag skulle ändra mitt namn på bloggi idag men jag har verkligen haft fullt upp med plugg hela dagen och på kollektionspresentation med jobbet under kvällen att det helt enkelt inte har funnits någon tid. Jag siktar därför på att ordna detta i slutet av veckan när det åter finns lite tid över i mitt liv.

Det här är alltså lite av vad jag har sysslat med idag.



Nu ska jag krypa till kojs eftersom att jag måste kliva upp tidigt, tidigt för att skissa på en reklamfilmsstoryboard och färdigställa resten av det visuella.

God natt.

Jag ville egentligen bara berätta för er att jag har beslutat mig för att döpa om bloggen. Det är ingen större förändring egentligen utan jag tänker bara byta ut mitt smeknamn mot mitt riktiga namn (=bort med "nea" och dit med "linnéa"). Anledningen till varför beror egentligen inte på något djupare än att det känns som att det är dags att göra det. Jag har kommit fram till att jag tycker om mitt fullständiga namn.

Detta kommer hända på måndag, bara s'att ni vet.

Puss på er

åh, blev nog lite kär i alla pojkarna i den här videon och ännu lite mer i Justin Wu.

Inge kaffe = låååååångsam och trött nea. Har inte kommit iväg hemifrån än (observera att klockan är 10.42) och det blir nog inge fotografiska för den delen heller, kaffebegäret är för stort, måste. ha. kaffe. nu.

Sätter mig på Classic Tea Room istället. Bara s'att ni vet.

När jag inte kan sova pillar jag med annat, som att läsa Oscar Wilde eller klottra i anteckningsboken.

Idag är mina läppar blankt rött dekorerade.

Status: Svälld, finnig (syns inte på bilden men åh vad sant det är), torr, trött, torr (avsiktlig upprepning) och lite lätt lobotomerad efter nattens brist på sömn.

Jobbet och sent personalmöte kallar. phettmedbra.

Jag har inte använt mina värmespolar sedan jag klippte av håret. Det ska bli spännande och se hur det ter sig i mitt korta hår...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni skulle se hur vackert det är utanför mitt fönster just nu. Solen kastar mörka silutter runt de högresta träden på backen medan löven rasslar i vinden och skimrar i ett potpurri av varma brandgula färger. Det nybryggda kaffet smakar extra gott en morgon som denna och jag njuter lite extra av varje sekund jag får den här lediga dagen. Åh, så fint det är.

Idag hade jag tänkt dra fram danskläderna som har glidit bak längst in i garderoben, ta mig iväg till danssalen och upptäcka om det finns någon rörelse kvar i kroppen. Tittar lite på den här filmen här nere för att komma i rätt sinnesstämning. Den är så himlans fin.



Erika Janunger kan ni hitta på spotify här.

Puss

Jag har jobbat ett 10 timmars pass i dag och nöjer mig därför med en avslappnad kväll framför Sweeney Todd som just nu går på kanal 9 även fast jag är ledig imorgon. Börjar dessutom känna mig en aning risig och jag vill inte riskera att bli sjuk. Sweeney Todd är lite av en av mina favoriter faktiskt så det är faktiskt en riktig bra torsdagskväll måste jag säga. Lyxar även med lite yoghurtgodis, mumma.

Nu ska jag kolla vidare.

Puss

Jag har börjat samma mening om och om igen säkert tusen gånger nu men hur jag än försöker formulera mig så blir det aldrig rätt. Jag menar, hur ska man beskriva en plötslig våldsam längtan som desperat sliter i varenda liten cell i kroppen och framkallar ett massivt illamående och en tjock klump i halsen som tvingar fram salta tårar, och ändå finns det ingenting som går att göra för kroppen är paralyserad medan cellerna rör sig i tusen kilometer i timmen fram och tillbaka så det känns som att kroppen ska explodera till en massa små bitar vilken sekund som helst, men ändå går det inte att röra på sig, bara låta sig slukas av kaoset och ångesten.

Ungefär så känner jag just nu. Men ändå, någonstans ser jag hopp, jag vet plötsligt vad jag behöver men frustreras av oförmågan att tillfredställa begäret, begäret av att dansa. Åh, jag vet nu, jag vet att jag måste dansa för att överleva, för att må bra, för att vara lycklig, jag vet det nu. Bara det är en liten befrielse och ångesten är plötsligt uthärdlig.

Tänk att jag vet. Efter den till synes förevigt återkommande förvirringen kan jag för första gången på en väldigt lång tid säga att jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet! Det känns så fruktansvärt bra.